min bästa vän
Thomas är min absolut bästa vän. Vi har hängt ihop i snart nio år. Han har varit min absolut närmaste i nio år. Den jag skrattat med, gråtit med, vaknat upp med och tjatat på. i Nio år. Han tog emot mig när jag sprang ut från gymnasiet, han satt i bilen och väntade när jag skrev upp körkortet, han hjälpte mig söka högskolan, lyssnade på mitt gnäll inför varje tenta. Motiverade mig att söka jobb. Vi flyttade hemifrån. Skaffade större lägenhet. Köpte hus. Vi har hjälpts åt de senaste nio åren. Han har alltid stöttat mig, precis som jag stöttat honom. Det var jag som var drivande i att han skulle skaffa eget, det som någonstans gjorde att vi hamnade där vi är nu. Han är den absolut bästa människan jag någonsin träffat, ingen är så smart som han, han är så jävla snygg, rolig, han är sjukt bra på allt han tar sig för. kanske lite långsam ibland, lite trögstartad, men han är sig själv och det ruggar han aldrig på, vilket jag beundrar honom för. Jag tycker om honom absolut mest av allt, därför har det gjort så himla ont att hela tiden ge honom dåligt samvete för att han måste lämna mig för att jobba. Han får dåligt samvete för att jobba och jag blir ledsen för att jag blir ensam. Han vill jobba, jag vill att han är ledig. Han vill jaga, jag vill att han är med mig. En ekvation som vi inte kunnat få ihop senaste året, vilket har lett till att jag insett att jag måste släppa honom. Jag vill att han ska vara glad, jag vill inte ge honom dåligt samvete. Jag vill att han ska jaga och jobba, det är ju det han vill. Han längtar ut på landet och jag klarar inte av att hålla honom längre. Jag kan inte vara så egoistisk att stå i vägen för det han vill, han som alltid stöttat mig i allt jag velat ta mig för.
Nu har vi nått ett vägskäl där vi antingen skulle satsat på oss, skaffat familj och blivit gamla ihop eller faktiskt inse att vi vill åt olika håll. Att vi trotts alla våra likheter nog faktiskt är för olika.
OM man verkligen verkligen tycker om någon, så vill man dens bästa, och jag tycker verkligen verkligen om Thomas, och därför måste jag släppa honom, hur ont det än gör i mig, så vet jag att det är bäst för oss båda.
Detta blir nog det sista inlägget på bloggen om vårt hus, vår framtid som fick ett något abrubt och oväntat slut.
tack för visad respekt. även om det är extremt stor sorg att gå igenom det vi går igenom, så är det på ett annat sätt en lättnad. Jag mår bra. Vi har alltid varit extremt tighta och sammanfogade, överrens, respekterat varandra och den andres viljor, och det är ju precis därför det blev såhär. Vi är överrens, vi har ett genemsamt mål att avsluta på bästa sätt.
jag är så glad för allt han lärt mig, den där halvlata snickaren. Hur vi format varandra till starka individer, starka nog att nu stå på egna ben, var för sig.
Tack för mig nu bobbyggarbloggen.
Kram och tack för visad respekt och allt enormt stöd vi fått från nära och kära.
<3
Peace out!
/H